• HEM
• KATTSTALLET
• STÖD OSS
• KATTFAKTA
• UPPHITTAD/BORTSPRUNGEN
• KONTAKT
• LÄNKAR

Med anledning av pågående översyn av djurskyddslagstiftningen

Efter att ha tagit del av Katthjälpen i Göteborgs remissvar vill Kattstallet i Åkeshov och Örebro katthem meddela att vi ställer oss bakom de synpunkter som framförs. Vi önskar därtill lämna synpunkter avseende vissa omständigheter vi finner särskilt skyddsvärda och i anslutning till översynen av djurskyddslagstiftningen därför anföra följande.

Skydd för förvildade/skygga katter

Svensk djurskyddslagstiftning är i förhållande till andra europeiska länders lagstiftning föråldrad och skyddsnätet för vanvårdade och förvildade djur är i det närmaste obefintligt. Så vitt avser förvildade katter ger lagstiftningen inte ett enhetligt skydd vilket är oacceptabelt. Det förefaller möjligt för respektive tillsynsmyndighet att välja huruvida katter som påträffas utan ägare och som är – eller uppfattas som – förvildade ska omfattas av djurskyddslagen eller inte. Ett sådant förfarande medför ett påvert skydd för djuren i fråga och skapar förvirring på myndighetsnivå. Mot bakgrund av att myndigheterna saknar resurser för att överhuvudtaget tillse att djurskyddslagstiftningen efterlevs är det ytterligt angeläget att sådan förvirring undviks.

En vanligt förekommande lösning på problematiken avseende ”förvildade” katter förefaller vara avskjutning. Vi vill här framhålla att syftet med den bestämmelse som medför att avskjutning är möjligt var avsedd främst som en viltvårdsbestämmelse. Det är därför ytterst tveksamt att med hänvisning till nämnda bestämmelse nyttja avskjutning som lösning på en påstådd sanitär olägenhet eller av ordningsskäl. Ur humanitär synvinkel är ett dylikt sätt att avliva kattdjur förkastligt och risken för skadeskjutning avsevärd. Därtill torde det vara närmast omöjligt att avgöra huruvida den eller de katter som ska avskjutas är huskatter eller förvildade katter, vilket medför att även ägda och märkta katter som går ute riskerar att skjutas; direkt anbefallt av den myndighet som är tillsatt att skydda dem.

Resocialisering av förvildade katter

Av okänd anledning har det blivit en ”sanning” att förvildade katter inte går att resocialisera och att de far illa av att vistas i människans närvaro. Det menas att det därför är djurplågeri att försöka resocialisera dem och tvinga dem leva i hushållsgemenskap med människan. Några bevis för att förvildade katter skulle lida så svårt att avlivning vore ett bättre alternativ än resocialisering och omplacering finns inte vetenskapligt belagt. Ett flertal etablerade katthem, inklusive Kattstallet i Åkeshov, har länge arbetat med förvildade, skygga och vanvårdade katter. De katter som kommer under vår vård rehabiliteras och varje enskild katts beteende, reaktioner och framsteg dokumenteras kontinuerligt och nogsamt. Härav torde dessa katthem ha en betydligt mer omfattande kunskapsbank i denna fråga än andra parter som har att göra med förvildade och skygga katter. Enligt vår uppfattning är det fullt möjligt att resocialisera förvildade och skygga katter med gott resultat för såväl katterna som deras nya ägare, en uppfattning som det därtill ges stöd åt i vetenskapliga studier. Vi hänvisar i den delen till Göteborgs katthems remissvar sid. 25.

Det bör också i sammanhanget tas i beaktande att katten är det enda djur som valt att socialisera sig självt gentemot människan för att komma i besittning av de fördelar det innebär för den att vistas i människans närhet. Den är ursprungligen inte född och avlad som huskatt. Katten har över tid domesticerats men av egen vilja. Att en förvildad katt skulle vara omöjlig att domesticera är därför en hypotes som inte bär logikens prägel. En förvildad men resocialiserad katt blir kanske inte fullt ut en ”knäkatt” – naturligtvis helt beroende på individen – och dess ägare bör därför vara väl införstådd med kattens härkomst för att de ska trivas tillsammans. Ett sådant arrangemang är ju dock helt möjligt vilket flera katthem också har lång och tillfredsställande erfarenhet av.

Definition av begreppet ”förvildad”

Det är tydligt att för djurskyddsärenden relevanta myndigheter har problem att definiera vad som kategoriserar en förvildad/skygg katt. Det förefaller vara myndigheternas grovt förenklade och generaliserande uppfattning åsikt att alla katter som inte omedelbart vid sammanträffande med människor spinner och stryker sig emot och visar allmänt glatt beteende är förvildade eller skygga. Att katter är individer och som sådana reagerar olika på förekommande stimuli synes inte vara bekant för handläggare på djurskyddsenheterna. Vi vill framhålla att även katter som levt med sin ägare hela livet kan vara skygga för främmande människor och uppvisa ett ängsligt beteende; av samma anledning som vissa katter finner det närmast uppiggande att gå till veterinären emedan andra måste ges lugnande för att överhuvudtaget kunna undersökas. Det är individens personlighet som styr. Trots att detta borde vara allmänt känt bland dem som har att ta beslut i ärenden gällande eventuell avlivning förefaller det skrämmande vanligt att katter som inte är vare sig förvildade eller skygga avlivas – på grund av ren okunskap.

Den så kallade ”Tremånadersregeln”

Vissa katthem tillämpar, efter myndighetsrekommendation som det förstås, en s.k. ”tremånadersregel” under påstående att det är förenat med lidande att utsätta katter för stallning under längre tid än tre månader. Har en katt inte omplacerats inom 90 dagar avlivas den därför. Vi ställer oss helt avvisande till denna regel tillika dess tillämpning. Några vetenskapliga belägg för att katter inte kan sitta stallade mer än tre månader har inte redovisats av berörda parter och den medicinska expertis som bland annat Kattstallet anlitar ställer sig oförstående till påståendet.

Enligt Jordbruksverkets föreskrifter får katter hållas permanent under förutsättning att förvaringsutrymmet är minst 6 kvm och varje katt har minst 2 kvm till sitt förfogande – ingenstans i föreskrifterna nämns att denna regel inte också skulle gälla katthem. Mot den bakgrunden vill vi uppmärksamma lagstiftaren på att det inte finns vetenskapligt veterinärmedicinskt stöd för antagandet av en tremånadersregel, vilket är vår farhåga att så ska ske.

Katthemmens tillsynsmyndighet

Det är vår erfarenhet att våra tillsynsmyndigheter är benägna att inte lyssna på katthemmens expertis i djurskyddsärenden. Många handläggare förefaller inte ha den utbildning som krävs för att de ska kunna utföra sitt arbete på ett fullgott sätt vilket leder till maktfullkomlighet gentemot katthemmens åsikter i enskilda ärenden. Därtill har vi tagit del av flera djurskyddsutredningar utförda av länsstyrelser runt om i landet, vilka ger en skrämmande bild av ineffektivitet och – i vissa fall – rent lagstridigt agerande från handläggarens sida. Priset betalas av djuren och i vissa fall djurägarna. Vi efterlyser i stället samarbete och utbyte av erfarenheter till förmån för djurens bästa. I dag tolkas både lagtexter och Jordbruksverkets föreskrifter och rekommendationer mycket olika av olika länsstyrelser. Lagstiftningen bör begränsa enskilda tjänstmäns möjligheter att inför egna, lokala ”lagar” för djurhållare och djurhem.

Länsstyrelsen utfärdar § 16-tillstånd och är även tillsynsmyndighet för här aktuell verksamhet. Katthemmen har ingen möjlighet att överklaga länsstyrelsens beslut om avlivning av katt som lämnas i deras vård (genom polis eller länsstyrelses försorg). Systemet medför slitningar i kontakterna mellan myndighet och omplaceringsanstalt vilket inte gagnar någondera part. Det är svårt att bedriva verksamhet under hot att tillståndet dras in om rättning inte sker efter djurskyddshandläggarnas beslut i enskilda ärenden. Ett sådant förfarande är inte rättssäkert och det är därför särskilt angeläget att omplaceringsanstalter medges överklagningsrätt enligt lag, alternativt att förhållandet mellan parterna genom lagstiftningsförfarande förändras på annat sätt.

Staten och kommunernas ansvar för hemlösa djur

Sveriges djurhem lider ständig brist på platser. Inte en enda djurhjälpsorganisation med sikte att omhänderta och omplacera hemlösa djur har initierats av stat eller kommun. Inte heller ger staten och kommunerna något som helst ekonomiskt stöd till befintliga privata initiativ. Istället har ansvaret skyfflats över att bäras av privata eldsjälar som i många fall inte ens har stöd i verksamheten av den egna tillsynsmyndigheten. Det synes inte värdigt ett land som Sverige att vara i avsaknad av en fullgod statlig eller kommunal lösning på problemet med våra hemlösa djur.

Sverige har också undertecknat Europarådets konvention om skydd av sällskapsdjur. Enligt konventionen är de länder som genom konventionen anslutit sig skyldiga att vidta de lagmässiga och administrativa åtgärder som är nödvändiga för att minska antalet herrelösa djur – om antalet herrelösa djur anses utgöra ett problem – utan att orsaka dem onödig smärta, lidande och stress. Anslutna länder uppmanas därtill att överväga ID-märkning, registrering och kastrering. Sverige uppfyller inte de krav konventionen påbjuder. Att genom avskjutning minska antalet herrelösa katter kan knappast sägas uppfyllda konventionens rekvisit. Inte heller genom att helt lägga ansvaret och kostnaderna för ett respektfullt omhändertagande av hemlösa djur i händerna på ideella organisationer uppfyller den svenska staten det åtagande man försäkrat ska infrias.

Obligatorisk ID-märkning

För att komma tillrätta med problemet att katter lämnas vind för våg är det nödvändigt att kattens status stärks och en början vore att lagstifta om obligatorisk ID-märkning. Obligatorisk märkning torde sannolikt medföra en minskning av de katter som lämnas åt sitt öde med anledning av att ägaren kan spåras. Även att införskaffandet av katt medför ett visst åtagande – att samtidigt tillse att katten ID-märks – och därmed en viss kostnad kan förhoppningsvis innebära att katt inte anskaffas lika lättvindigt som ofta i dagsläget.

Stockholm och Örebro 2010-10-25