Minou i mitt minne
Det här är berättelsen om en katt som fick ett nytt hem, tack vare egen initiativförmåga och tur. På så sätt fick även hennes ungar en trygg tillvaro hos människor i stället för ett hårt liv i skogen. Inte alla katter får den chansen utan hjälp från människor.
Hon stod där på trappan en morgon i början av augusti 1992, hungrig, otroligt mager, och bad att få komma in. Det gick naturligtvis inte att motstå den bedjande blicken utan hon fick stiga på in i köket där hon fick äta sig mätt och dricka vatten. Så fort hon ätit insisterade hon på att springa ut igen och försvann utom synhåll. Det här fortgick flera gånger per dag i ett par veckor och vår dotter Thérèse försökte följa efter henne vid ett par tillfällen, men tappade snabbt kontakten.
Jag kallade henne Minou, för något annat namn kände vi inte till. Minou var en sköldpaddsfärgad katt av ordinär storlek. Hennes högra öga hade en förstorad pupill som om hon råkat ut för någon skada. På magen blev hennes spenar större och större. Det var uppenbart att hon hade ungar som diade henne någonstans.
I vårt hus fanns redan två andra katter varav den ena hade flyttat in på egen begäran – vårt hus tycks vara lockande för katt – och normalt hade de kanske inte tolererat en inträngling, men Minou betraktades som Alfakatt i och med att hon var mamma och hade inga problem med de andra.
Minou
När tiden gick insåg jag att jag måste få tag i ungarna, så att de inte skulle bli vildkatter. En lördagsmorgon tredje veckan när Minou hade ätit och skulle gå ut igen, så följde jag med henne iklädd bara frottébadrock och tofflor. Det fanns inte tid att klä på sig ordentligt.
Jag inbillar mig att Minou förstod mig då jag sa att jag inte skulle ta hennes ungar ifrån henne. Hon kanske själv var inställd på att hon behövde hjälp, för hon ledde mig på en stig, som inte alltid var lättframkomlig för en klumpig människa som jag. Då och då ”tittade hon sig över axeln” för att kolla att jag var med. Cirka 1,5 kilometer ut i skogen hade jag just trasslat mig igenom ett snår med hallon och sly när jag såg Minou sitta på en sten och titta intensivt på mig. Här var det! Nedanför stenen fanns en naturlig hålighet bland rötter, stenar och grenar och i botten satt en liten randig kattunge. Jag upprepade för Minou att jag inte skulle ta hennes ungar ifrån henne, klappade henne och gick hem igen. Stället låg avskilt från skogsvägarna och andra stigar, så ingen människa hade nog sett hennes bo tidigare.
Såsom jag föreställt mig såg kattungen ut att vara tre veckor och säkert hade den syskon, så jag ordnade en låda i ett rum på övervåningen där vi skulle kunna stänga in kattungarna när vi hämtat dem. På eftermiddagen samma dag gick Thérèse och jag tillbaka till Minous boplats med en rätt stor korg som kunde stängas med lock. Hon satt kvar på ungefär samma ställe, som om hon väntat på oss. Jag pratade med henne igen om att vi ville hjälpa henne att bära ungarna. Vare sig hon förstod eller inte, så började hon att kalla på ungarna med alla möjliga konstiga ljud som jag inte visste att en katt kunde frambringa. Ungarna var på olika ställen i risrasket inom ungefär tio kvadratmeter och var rädda för oss okända varelser. Vi fick tack vare Minou tag i en, så småningom en till och till sist, efter totalt två timmar den tredje och såvitt vi förstod, sista ungen. Två hade vi fått ned i korgen, den tredje bar jag mot bröstet innanför min jacka. Det kändes fantastiskt att Minou hade samarbetat så tydligt för att kalla in dem och dessutom så gick hon nu framför oss målmedvetet med svansen rakt upp hemåt till vårt hus.
Ungarna bodde i rummet och Minou tog väl hand om dem. För oss tog det en vecka att tämja dem, men de var som vilka kattungar som helst i övrigt – otroligt lekfulla. Genom taket i vardagsrummet på undervåningen hörde vi dem springa över golvet och busa med varandra. Det var två honor och en hane, tigrerade med lite olika karaktär sinsemellan.
Minou med två av de tre kattungarna
Från den här tiden hade Minou och jag en alldeles speciell relation. Det kändes som ”oss kvinnor emellan”. Hon ville alltid vara där jag var, gärna på den tidning jag försökte läsa eller åtminstone så att vi hade ögonkontakt när jag höll på med t ex matlagning.
Naturligtvis sökte vår familj under en tid efter ägaren till Minou genom annonsering, dörrknackning mm, men ingen visste något, så varifrån hon kom får vi aldrig veta.
Vad ungarna beträffar insåg jag att vi inte kunde behålla dem när vi redan hade två katter sedan tidigare. Vi fann bra hem åt de båda honorna medan hankattungen, som vi kallade Morris, skulle flytta med Thérèse när hon ”flög ur boet”.
Minou fick ett alldeles för kort liv: I min okunskap gav jag henne p-piller i stället för att låta kastrera henne. Jag hade väl någonstans i bakhuvudet en tanke att vi kanske skulle vilja ha kattungar igen. Nu fick hon i stället först en ljuvertumör som opererades bort och sedan, cirka ett halvår senare, metastaser i lungorna. Vi lät henne somna in på djurkliniken. Det kändes hemskt att jag bidragit till hennes för tidiga död, speciellt som jag upplevt precis samma sak med en tik tjugo år tidigare. Efter detta har jag lovat mig själv att ALDRIG mer ge p-piller till något djur.
De 8-9 år vi fick med Minou var i alla fall väldigt fina. Hon var en högst förtjusande katt.
Sonen Morris som blev kvar hos oss i stället för att flytta dog den 28 augusti 2009 och blev alltså 17 år. Tiden utan katt blev kort: den 10 september 2009 köpte vi Izadora på Kattstallet – på hennes egen uppmaning skulle jag nästan säga. Då fick jag se vilken fin och viktig verksamhet Kattstallet bedriver, så numera är jag volontär där. Om jag i någon liten mån på det sättet kan bidra till ett bättre liv för katter i nöd så är det lönen för mitt arbete.