Katter i stall och stallkatter på Kattstallet
Det är en underskön sommardag i början av juni 2007. Jag är på besök hos goda vänner nere i Småland och har följt med till grannstallet för att hälsa på en av deras hästar som går på bete där över sommaren. Stallägaren undrar om vi vill titta på kullen med tre dagar gamla kattungar som ligger i stallkammaren. Ett sådant erbjudande går ju inte att säga nej till, även om man inte är i kattköpartankar - titta kostar ju inget...
Var är dom? Jag ser dem inte. Jo, där! På en smutsig handduk i ett dammigt rum ligger en sköldpaddsfärgad hona och diar fem små kattungar. Till skillnad från de välskötta, blanka och runda hästarna i hagarna runt stallet är hon både mager och tufsig. Men hon kurrar glatt mot oss och stryker sig mot min fransträckta hand.
Överst i högen av diande små pyren ligger en gulröd liten kattunge. Någonting händer inuti mig, och jag hör mig själv säga "om den gula högst upp är en hane heter han Ossian och är min". En titt under svansen avslöjar faktum - precis som 90% av alla röda katter är även denna en hane. Och tydligen heter han Ossian och är min. Stallägaren myser, är nöjd över att slippa slå ihjäl alla kattungarna. "Vi sparar honom åt dig, du får hämta honom när han kan lämna sin mamma. Ja, du vet.. vi kan ju inte ha hur många katter som helst rännande här… De är ju egentligen inte ens våra katter."
Ute i stallgången står två tomma små skålar och jag frågar om det finns torrfoder någonstans. I ett hörn står en stor säck, billigaste märket. Jag fyller på skålarna och vips dyker det upp tre-fyra katter till, förutom kattmamman, som trängs kring läckerbitarna. Magra, tufsiga och skraja, men så hungriga att de trotsar rädslan. De formligen kastar sig över maten. Jag hittar en skål till och häller upp vatten åt dem. Stallägaren skrattar lite förläget och konstaterar att råttorna visst inte varit så feta i år… men det är ju å andra sidan inte hennes katter. Inte hennes ansvar. Och hon har ju faktiskt köpt torrfoder.
När jag tre månader senare återvänder för att hämta min Ossian syns varken hans mamma eller något av hans fyra syskon till. Min gula lilla kattpojke har helt klart inte haft särskilt mycket kontakt med människor under sitt liv, han springer och gömmer sig och fräser på mig. Efter en kvart har jag, med hjälp av blötmat och lite list, lyckats locka in honom i transportburen och resan hem till Stockholm kan börja. Matlukten har lockat fram några katter till. Jag häller upp resten ur burken och så mycket torrfoder det får plats i de skålar jag hittar. Hoppas råttorna är fetare i höst än de varit under sommaren.
Lillkatten i buren skriker ut sin förtvivlan över att vara instängd. Väl på plats i tåget vågar jag släppa ut honom, håller honom i min famn. Han är liten för sin ålder men jag vet att han är fjorton veckor gammal nu. Öronen är fulla med skabb och det är tydligt att han inte blivit avmaskad. Eftersom han är så ohanterad skyggar han först för min beröring, men bestämmer sig för att jag är mindre farlig än buren. Vi betraktar varann. Jag pratar lugnt och mjukt och berättar för honom om hans nya liv. Han kommer till ro och lägger sig ner i min famn.
Efter behandling mot mask och skabb och efter en massa mat, kärlek och lek blev Ossian tämligen fort en trygg och glad katt, full av upptäckarlusta. Livet i lägenheten var minst lika spännande som det i stallet och idag, tre år senare, är han, tillsammans med sina tre kattkompisar, ett av mitt livs största och käraste glädjeämnen.
Vad Ossians syskon blev av vet jag inte, vill kanske inte heller veta. Men han fick mig att börja fundera på det här med stallkatter. Sedan barnsben har jag ridit och vistats i stall, och i alla stall har det funnits minst en katt. Bättre råttfångare kan man inte tänka sig. Men hur mår alla dessa stallkatter, egentligen? Och hur kan människor som uppenbart älskar och vårdar sina hästar med all kunskap och ömhet de har, så fullständigt strunta i sitt ansvar och sina åtaganden för en annan djurart? Hur kan de välja att lägga ner tusentals kronor i månaden på sina hästar, men knappt några tior på billigt torrfoder till katten?
Det är svårt att säga hur många av Sveriges uppskattningsvis 1,3 miljoner katter som vistas i stallmiljö, men säkert är att på de allra flesta ställen där det finns hästar, finns även katter. Ofta tar man katten för given och tänker inte på att den är ett domesticerat djur. Tamkatten finns inte naturligt i Sverige och saknar således egentligen förutsättningar att klara sig helt på egen hand. Man skulle ju som sagt kunna tro att människor som håller sig med hästar per automatik skulle ta väl hand även om sina katter, men så är inte alltid fallet. En del försvarar sig med att de inte planerat att skaffa katt - "den bara dök upp någonstansifrån". Men eftersom det alltid kan vara bra med en råttjägare, fick katten stanna kvar. Kanske ställer man fram lite torrfoder åt den ibland, eller ger den en snabb smekning över ryggen.
"Hemma" för en katt är där den känner sig trygg, får mat och finner lugn och ro. Om det är i ditt stall så är det din katt, oavsett hur det kommer sig att den hamnat där. Varje djur man tar sig an innebär ett ansvar. Om man inte vill ha kvar katten kan man inte bara utgå ifrån att den ska klara sig själv eller hitta ett nytt hem på egen tass. Antingen får man försöka hitta ett nytt hem åt den, eller låta en veterinär avliva den.
Även om man inte lagt ut en krona på anskaffandet av katten, finns det kostnader man inte kommer ifrån: foder, avmaskning, vaccinationer och självklart medicin och vård om katten skulle bli sjuk. Dessutom bör man låta kastrera sin katt. Det är inte frågan om några enorma summor, och om man tänker på hur mycket nytta man har av en god musjägare så är det väl investerade slantar. Låt katten veta att du uppskattar den genom att ta hand om den på allra bästa sätt. Förutom att få sina rent fysiska basbehov uppfyllda, så uppskattar även skygga och tillbakadragna katter ett vänligt ord, och är katten av den sorten som gärna socialiserar med oss tvåbeningar kommer dagliga mys- och pratstunder i knät på sin favoritmänniska att göra den trivs ännu bättre med tillvaron. Tamkattens latinska namn, Felis silvestris catus, påminner om det likaledes latinska ordet Felix, som betyder - lycklig. En väl omhändertagen katt är en lycklig katt, som sprider harmoni och glädje omkring sig med sitt förnöjda spinnande.
