Randy - en skygg katt blir tam

Utdrag ur jourhemsbloggen

En dag i mars ringde Kattstallet och undrade om vi kunde tänka oss att vara jourhem åt en rädd katt som bodde hos dem men som inte trivdes så bra. Randy, som kissen hette, hade fötts utomhus av en förvildad hemlös mamma men haft turen att fångas in och få komma till Kattstallet tillsammans med mamman och sina syskon. Tyvärr hyste varken Randy eller hans familj någon större tilltro till människor och Kattstallet gjorde därför bedömningen att det bästa för Randy var att få komma till ett jourhem.

De första dagarna hos oss var Randy otroligt deppig, han åt inget och gick inte ens ur sin korg där han hade bosatt sig. Vi hade gjort i ordning ett eget rum åt honom, och genom gallerdörren kunde han på betryggande avstånd kolla in både oss och våra egna katter Yxel och Misha.

Det stod snart klart att Randy var jätterädd för händer, och han drog sig inte för att med våld demonstrera detta då någon av dessa händer blev för närgångna. Dessutom morrade han och fräste så fort vi visade oss. Till vår outsägliga tur visade det sig dock att Randy inte hade något som helst emot att bli klappad med en tofspinne, bara man höll tillräckligt långt ut på skaftet så att inte händerna kom för nära. Då förändrades hela katten, de arga och spända ansiktsdragen löstes på en sekund upp och bakom den fräsiga fasaden skymtade plötsligt en ynklig och ömhetstörstande liten krabat fram. Och så fick vi vår första kontakt.

Fastän Randy mest tyckte att vi människor var pest, så blev han snabbt vansinnigt betuttad i vår hankatt Yxel, som förgäves försökte värja sig mot kärleksförklaringarna. Och under hela denna resa som Randy har gjort så har Yxel spelat en betydande roll, i varje steg Randy har tagit mot att bli en modigare och tamare katt har han noga först kollat in hur Yxel gör. Och snälla fina Yxel har varit en utmärkt och tålmodig lärare i konsten att umgås med människor.

Vår andra katt, honkatten Misha, var dock inte alls lika förtjust i idén att bli jourhem igen. Visserligen gick det ju an när Randy bodde i sitt tilldelade rum, men efterhand blev han mer och mer nyfiken på livet ute i lägenheten. Meningen var att han skulle få börja komma ut på dagtid för att sen fortsätta att tillbringa nätterna i sitt rum ett tag till. Men kärleken till Yxel blev till slut för stark vilket resulterade i en överraskning för både oss och Misha.

Väl ute i läghenheten gjorde Randy stora framsteg med Yxel som ledsagare. En elementpensel blev ett superbra hjälpmedel för oss att få komma nära honom. Och när han inte såg kunde man försiktigt ersätta penseln med handen. Men om han upptäckte bytet gällde det att vara snabb, för händer var fortfarande läskigt. Under denna tid började också personligheten Randy att synas mer och mer. Och det visade sig att han var en både färgstark och viljestark herre med åsikter om det mesta. Inte minst hur matskålarna skulle stå…

Så, en dag drygt tre veckor efter det att Randy gjort sitt intåg i våra liv, kom så till slut stunden vi alla väntat på. Då han åt gick det plötsligt att klappa honom ordentligt, och man kunde se att han njöt av beröringen. Våra hjärtan tog små skutt, äntligen äntligen började det lossna för lilla Randy! Det gällde dock fortfarande att vara med när goset skulle vara slut, många skråmor på händerna blev det.

Nu var det dags för Randy att få slippa sitt rum och vara ute i lägenheten dygnet runt. Och redan andra natten hände det fantastiska. Det kändes helt overkligt att Randy, som förut var så rädd för människor, plötsligt skulle söka kontakt helt av sig själv. Här började också eran som i vårt hem fortfarande går under namnet "Randys tåperiod"...

Vi tränade mycket med händerna den här tiden, att visa att de inte är farliga fast de kommer emot en. Och träningen gav resultat. Randy började kunna stryka sig mot händerna och liksom uppmuntra till gos. Innan gick han i och för sig med på klapp och tyckte det var mysigt, men då var det helt initierat av oss människor.

Nästa steg var att börja kunna lyfta honom. Det var otroligt läskigt visade det sig, men som tur var försvann det farliga direkt när man satte ner honom på marken igen, och sakta men säkert blev flygturerna längre och längre. Och till slut gick det även att lyfta upp honom i knät utan att han omedelbart sprang därifrån.

Nu var ju Randy helt klart redo att bli sällskapskatt hos någon lycklig ägare, men spekulanterna lyste med sin frånvaro. Antagligen eftersom det ju är lite omständligt att åka till ett jourhem för att besöka en katt, så när sommaren kom beslöt vi att Randy skulle få återvända till Kattstallet på prov för att se om han skulle klara att sälja in sig med sina nyvunna sociala färdigheter.

Under sommaren besökte vi Randy på Kattstallet varje vecka, men tyvärr passade den miljön inte Randy alls. Han gick tillbaka och blev en inbunden fräs-och-rivkatt och i slutet av augusti bestämde vi att han skulle få komma tillbaka till oss igen. Randy var naturligtvis rädd när han återigen stoppades in i en bur och forslades hem till oss, men redan på kvällen samma dag var mycket av de senaste månadernas inbundenhet som bortblåst, och vi fick till vår stora glädje klappa vår saknade lilla kisse!

Därefter följde en kort period där Randy rekordsnabbt återanpassade sig till livet som sällskapskatt, och vi började allihop att hitta våra rutiner i vardagen igen. Randy var under hela denna andra period våldsamt gossugen och på alla sett en supermysig katt, men problemet var litegrann att han inte riktigt vågade visa upp den sidan när vi hade gäster. Då drog han sig istället undan och blev fräsig och rädd, något som inte alls bådade gott inför de spekulantbesök som vi hoppades så småningom skulle komma. Därför var vi så klart väldigt nervösa när en kompis familj en dag ville göra ett besök för att titta på Randy.

Det besöket gick i sanning inget vidare. Randy var på sitt allra mest avoga humör och vägrade att visa upp någon av alla de fina sidorna han egentligen besitter. Han morrade och fräste och viftade med klorna och stod i, och vi var minst sagt modstulna när besöket till slut tackade för sig och gick hem. Därför visste varken förvåningen eller glädjen några gränser när de dagen därpå meddelade att de visst gillade Randy och ville boka honom!

Under månaden som följde gjorde Randys nya familj flera återbesök, och för varje gång blev Randy modigare och modigare. Till slut vågade han sig fram för att hälsa på nya husse och matte, och en dag i slutet av oktober packade vi Randy och Yxel - som skulle följa med som dragplåster i början - i varsin bur och så bar det iväg till Randys nya hem!

Installationen av Randy i nya hemmet gick toppenbra, och väldigt snabbt fick han stort förtroende för nya husse och matte. De berättar:

"Randy är en katt som talar om "var skåpet ska stå". Han klagar högt om man inte klappar honom när man själv sittter på toa, tittar på TV eller ligger i sängen och försöker sova. När han äter vill han också bli klappad - en "ovana" från jourhemmet kanske? Han spinner högt i vår säng om nätterna då han helst vill ligga på oss, så nära som möjligt. Han talar om för oss att han vill leka, helst vid femtiden på morgnarna, ja han styr och ställer för det mesta. Han är en pratig katt med ett stort register av olika ljud. Kurrande, kuttrande, jamande, pipande m m. Randy är världens goaste, mysigaste, charmigaste, keligaste katt. Då vi hörde hans fräsande, morrande läten första gången vi såg honom, kände vi på oss att det nog fanns en helt annan katt bakom den "ilskna" fasaden och vi fick rätt!"

Det är så fantastiskt att se tillbaka på den rädda katten som kom till oss i mars, och jämföra med denna gosälskare som är så lycklig så lycklig. Att det inte ska gå att socialisera en skygg katt är en myt som tyvärr är alldeles för utbredd. För förutom att Randy är lite blyg inför nya bekantskaper finns det ingenting annat som skvallrar om den hårda start han haft, och den rädsla för människor som präglade hans första tid i livet.

Johanna Selin, jourmatte

Läs hela bloggen om Randy här.